-

Kommer fortfarande ihåg den där svala sommarnatten som om det vore igår, fastän jag har med hjälp av kopiösa mängder av alkohol och många nätter fyllda av kedjerökning förträngt det.
Det var mitt gamla liv, fyllt av drama, krossade hjärtan, hjärtslag som efterliknade en hackspett på gränsen till att komma trängandes ur min beniga bröstkorg.
Den kvällen lämnade jag dessa hårda hjärteslag bakom mig och gav dem till några andra, som var mer värda det.
Jag lämnade mitt nyttiga liv och släppte ut tio gånger fler rökmoln varje natt.
Det var inte meningen.
Jag blev hårdhudad och formade min egna S-formade väg i livet.
Men nu har hackspetten kommit tillbaka, min inre röst är fast och skriker i tusen decibel. Den bankar och vill ta sig ut ur det fängelse den har befunnit sig i under dessa månader.
Min inre röst, mitt undermedvetna har visat sig i skepelse av en våldsam frigörselse. Frigörelsen som för mig innebär att bara vara mig själv. Att spotta på allt som hindrar min S-formade väg och göra precis det jag känner för i talande stund. Och just nu vet jag vad jag känner och inte känner. Jag vill inte ljuga för mig själv för jag vet att jag bara ljuger för mig själv för tillfället.
Jag vill inte ljuga för mig själv. Ärlighet. Självrespekt.