-

Jag beställde hundra järn och dansade tills jag inte kunde andas mer.

Jag rökte cigaretter som om det vore syremolekyler i kippandet efter andan.

Där jag låg, under ytan och hoppades någon kunde lyfta upp mig, hålla om mig.

 Jag ställde mig i utebaren. Mer drinkar, nu skiter jag i det.

Undvika det fucking fatala ögonblick jag visste skulle hända den natten, kommande natt eller natten efter det.

Jag bara visste. 

Men jag orkade inte.

Var ett utdött djur på savannen, en skadad struts med huvudet så

långt ner i sanden att min färglöshet smälte samman med markens

torra horisont. 

t a m i g h ä r i f r å n s y n d r o m e t, men jag sa istället två vodka tonic och tvåhundra järn tack.

Tillslut kom han fram och klappade mig på huvudet, bad om ursäkt.

Jag sa tack, nu ska jag sova.

Jag var nog inte kapabel till tal men möjligtvis såg han det i mina ögon.

Det döda flickebarnet utan ro.


Den enda som kan beskriva hur jag känner just nu är Jolin Johnsson, läs hennes blogg på aveny.se